Vi är lika mycket värda i Guds ögon, våra hjärtan vägs på egypternas guldvåg mot sin vikt i fågelfjädrar, vi stiger in i dagen igen, yrvakna. Men hur ska vi leva? Andliga ting skrivs på annan plats i tidningen, med ett annat tonfall. Men kanske är det dags för mig efter tio år på den här sidan, med en gnutta humor och en nypa salt att säga som det är: Jag tror på Gud Fader. Visst har jag rockidoler som Christian Falk och David Bowie, visst beundrar jag skådespelare i världsklass som Top Gun Tom Cruise, visst bugar gör för Selma Lagerlöf och August Strindberg – men de är inga gudar. De är människor. Evangeliet är heligt, det är något annat än extrapris på falukorv.
Det andliga har knuffats tillbaka och det materiella har stigit oss åt huvudet. Vi ska köpa, sälja, jämföra priser, 3 för 2, sedan kasta, börja om.
Under nio år i havsbandet, på en ö utan landförbindelse, danades min själ på ett oväntat sätt. Jag utvecklade tålamod. Vädret, havets vresiga böljor, årstiderna – jag styrde inte min skuta. Jag höll bara i rodret.
Surrad vid rodret ibland, för att klara min marinbarkass till en säker hamn. Mina vänner i storstan klagade över busstider och inställda T- tåg. Småsaker och skitbagateller gjorde dem på dåligt humör. Vi utvecklas åt olika håll.
Det mest utmanande under dessa år var en åldrad och dement gumma, Edit, som ingen brydde sig om. Hon vägrade sälja sina fina tomter på Fageräng och Gilleskär. Fri sikt mot Ålands hav. Vilket toppläge! Men det var sorgmantlarnas marker. Svarta fjärilar med vita band. Edits favoriter.
Jag tog mig an henne. Jag reste mig mot ett grupptryck, som sa att man skulle strunta i kärringen, hon sålde ju inte sina tomter.
Där ändrade mitt liv.
Grupptryck gör människor elaka, även de som egentligen inte är det. Att stå – stå rak – emot gör skillnad.
Vänskapen med Edit gav mig tankar om en läkare i skärgården. ”Skärgårdsdoktorn”, Johan Steen, namngiven efter min mentor inom affärsvärlden, Johan Stenbeck.
Så flyger sagans duva. Det kostade mig något att stå upp för Edit. Det gav mig något, som jag inte ens hade önskat mig.
Livet går i perioder. Barndom, ungdom, barnfamilj och sedan – en ny kraft och glädje. Jag skulle inte ha kunnat se mig själv i spegeln om jag ignorerat en gammal dement kvinna in nöd. Om jag gått förbi och sagt: Hej. De sista skola bliva de första, säger Bibeln och det är tänkvärt. Jag träffar framgångsrika människor i mitt arbete som författare. Alla är inte så viktiga som de själva tror. Patron i:
Andas. Lev. Skjut en illusion! Högmod och självömkan.