Är det så fel att vara snäll?

Jag vet inte när det hände, men för några år sedan blev ordet snäll något av det mest betydelselösa och värsta jag kunde höra. Ända sedan jag var liten har jag beskrivits som snäll. I förskoleklass hade vi något som hette veckans kompis där det sattes upp ett porträtt på en person i klassen och sedan fick alla skriva bra saker om den personen. På min lapp stod förutom bra på att gunga, hur man nu kan vara det, bra kompis och SNÄLL flera gånger om.

Några år senare när Facebook var populärt var det även inne att ”gilla” varandras statusar. Detta i utbyte mot en beskrivning av sig själv. För mig var det ofta kommentarer som ”snäll” eller ”verkar snäll” som trillade in. På den här tiden var det fortfarande en komplimang, men numer har ordet en helt annan innebörd.

Om du endast tillskrivs egenskapen snäll när någon frågar hur du är, då är du en tråkig person. Beskrivs du som för snäll då är du mesig. Samtidigt vet alla att snäll i grund och botten är något bra, hur i hela friden kan då för snäll vara något dåligt?

Jag har varit så trött på det ordet och många gånger funderat om jag inte har något annat personlighetsmässigt att erbjuda. ”Du är så snäll Anna”. Ja, jag har hört det och har du inget bättre att komma med? Det värsta av allt är att jag själv blivit likadan, för snälla människor har blivit synonyma med tråkiga.

Men ju mer jag har tänkt på det desto mer har jag insett något. Jag beskrivs hundra gånger hellre som snäll än som ett jäkla as. För i ärlighetens namn, vilka personer har du helst runt dig? Det finns väl ändå ingen som sagt att elaka, dumma eller allmänt osköna människor är särskilt roliga heller.

Att vara snäll är ingen svaghet eller något dåligt. Jag förstår förstås att det kan bli väldigt fel i om man är en person som inte står på sig eller låter sig bli överkörd med syfte att vara snäll, men det är snarare då som mesighet eller feghet kommer in i bilden.