På villospår i djungeln

Det börjar mörkna och vi är trötta och frusna. Vi har gått i två dagar; matsäcken åt vi upp redan dag ett.

Det skulle inte ta mer än en dag att gå till Puerto Ocopa genom djungeln, sa grabbhalvan Paolino tvärsäkert när han presenterade idén för oss för en vecka sedan. Vi träffades på kontoret till en indianorganisation i Lima. Paolino var klädd i sin stams traditionella dräkt och verkade mycket autentisk.

Det lät som en toppenidé att vandra med honom till hans hemby, tyckte vi. Det skulle ju bara ta en dag.

Sedan dess har vårt förtroende för honom sjunkit katastrofalt. Varför frågar han hela tiden om vägen till Puerto Ocopa av de få vandrare vi möter? har vi undrat.

– Det är långt bort, ni hinner aldrig dit i dag! svarar folk, om de ens känner till vägen.

Till slut konfronterar vi Paolino, som bekänner att han aldrig gått här själv. Han har bara åkt båt till hembyn, eller flugit. Han har ingen aning om var Puerto Ocopa ligger eller hur långt det är kvar.

Nu öppnar sig en glänta framför oss i den täta djungelväxtligheten. I mitten ligger en klunga enkla hyddor på pålar tätt intill varandra. Vid sidan av hyddorna brinner en eld, och runt den sitter figurer i olika åldrar. De är klädda i säckliknande, ärmlösa kläder med rep om midjan. Alla har samma frisyr som Paolino – rakt, svart hår med spikrak, kort lugg.

– Gå fram och presentera oss! säger vi och puttar på vår ledsagare.

– Nej, nej, jag vet inte vilken stam de tillhör, det kan vara fiender till oss! Ni får gå fram, säger han, och faller ännu djupare i vår aktning.

Vi är hungriga, trötta och desperata så vi närmar oss försiktigt. Vi försöker göra oss förstådda på spanska, men det talar de inte. När Paolino vågar sig fram i vårt kölvatten kan han inte heller tala deras språk.

De tecknar åt oss att slå oss ner och plockar fram mat och dryck. Mat och dryck kanske är mycket sagt, de lever uteslutande på kassava verkar det som. Kassava är en rotfrukt som påminner lite om sötpotatis, det smakar inte speciellt mycket, men vi skulle äta orm om vi blev bjudna.

Därnäst plockar de fram stora skålar, tillverkade av någon slags kalebassliknande frukter. Skålarna är fyllda med den enda drycken de dricker. Här kommer Paolino till vår hjälp.

– Det är chicha av fermenterad kassava. De tuggar kassavan och spottar ut den igen i skålen, sedan jäser den till chicha, förklarar han.

Orm, kassava, fermenterad spottdryck – vid det här laget gör det oss detsamma. Vi lyfter skålarna till munnen och dricker.

När mörkret faller visar våra nya vänner oss till en tom hydda, där vi kan lägga oss på golvet och sova. Halvvägs in i drömmen hör vi hur de sakta sjunger där de sitter runt den falnande elden.