Idag är genomsnittslängden för en kvinna 166 centimeter. Jag är ligger dock närmare det mått som nationalencyklopedin anger som gränsen för att en vuxen person ska klassas som kortvuxen, det vill säga 150 centimeter.
Jag har varit lika lång, eller ska jag säga kort, sedan jag gick i femte klass. Det vill säga innan jag ens i närheten var vuxen. När du har en sådan längd är detta något du får höra så fort du träffar nya personer. I våras när jag träffade en kompis pojkvän för första gången var det första han sa till mig ”Oj, ni är typ lika korta”.
Trots det här har jag absolut inga komplex över min längd. Enligt mig finns det i princip bara fördelar med att vara kort. Du kan alltid använda en pall om du inte når något, du kan alltid klippa av eller sy upp byxor om de är för långa och om du är en person som föredrar att ha en partner som är längre än dig själv är det i princip inga problem.
Det finns dock en väldigt stor nackdel. På konserter får du räkna med att inte se ett skvatt. Kanske är jag dum som ofta väljer alternativet ståplats när jag är på konsert, men det är en helt annan stämning. I de flesta fall hamnar du närmare artisten än en sittplats och möjligheten att röra sig är dessutom större.
Senast jag var på en konsert och hade ståplats fick jag både hoppa, stå på tå och försöka se vad som hände genom min mobilkamera. Detta är inte bara för att det är någon som råkar vara lite längre än mig som står i vägen, nej, nej. På något vänster lyckas alltid personer som är över två meter långa hamna rakt framför mig. Så allt jag ser är bara en rygg.
Jag förstår att jag som kort inte har mer rättigheter än någon annan, men är det inte bara rent hyfs att se till att personerna bakom i alla fall kan få en liten glimt av det som sker på scenen. Kan inte bara alla långa människor komma överens om att låta alla som är mer än 30 centimeter kortare än dem alltid får stå framför. Jag menar, vad förlorar den som är lång på det? Jag tycker att i alla fall att långa personer borde vara mer uppmärksamma på sin omgivning under konserter, för det är verkligen inte kul att betala pengar för att i princip inte se någonting.
Eller är det bara för mig att kapitulera, överlåta ståplatserna till alla som har de kroppsliga resurserna att vistas i de trånga svettiga publikhaven. Kanske är det så, men i sådana fall ska jag njuta extra mycket av nästan aldrig slå i huvudet i tak eller lampor, att alltid ha mycket benutrymme i bilar och på bussar samt enligt viss forskning, snabbare reaktionsförmåga.