Regn, regn och åter regn. För en som hoppats på långa lata dagar på stranden i gamla Svedala har årets sommar varit en besvikelse.
"Äsch", säger min faster som bor i Rom och i år fått uthärda flera dagar med över 40 graders värme och nu flytt hettan för några veckor i Sverige, "det är ju så svalt och skönt".
Hon konstaterar att man får mycket mer gjort när temperaturen är lagom. Fast inte i mitt fall. Jag blir grinig och vill bara gömma mig under en filt, dricka te, äta godsaker och titta på film. Sån't där som man brukar göra på hösten där stormen drar runt knuten och ingen människa vill sticka ut näsan.
Ska man behöva göra det redan nu? Enligt väggalmanackan är det flera dagar kvar av augusti. Då vill man suga ur det sista av både sommaren och kräftspadet, inte kura skymning.
Det spelar ingen roll att maj och juni bjöd på blå himmel och 25 grader. Det var före semestern när en annan fick sitta vid skrivbordet på det vältempererade kontoret och längtansfullt blicka ut mot den solindränkta parkeringsplatsen.
Visserligen hann det bli något enstaka dopp innan vädret slog om, men det här var inte vad som utlovades i maj. Minnet är tydligt av att kvällstidningarna trumpetade ut att i år skulle sommaren minsann bli precis som 2018. Då, när det knappt regnade på flera månader, och alla som bokat utlandssemester kände sig rejält lurade.
Det blev allt annat än torrt. Men som den tålmodiga svenska jag är, knyter jag handen i byxfickan och tänker att det nog blir bättre nästa år. Fast jag egentligen är skitsur och säger tyst för mig själv: "va fan culo" som mina italienska kusiner fnittrande lärde ut någon gång under mitten av 80-talet på deras årliga Sverige-semester.
Jag tröstar mig med att svampen trivs. Vanligtvis brukar alla skogsutflykter resultera i enstaka exemplar, men i år fylls korgen snabbt av guldgula kantareller. Det gör mig lycklig.
Sämre går det med tomatodlandet.
"Måste vara för lite sol och värme", säger jag förnumstigt till maken och betraktar de få gröna miniatyrfrukter som hittills dykt upp i växthuset. Eller något växthus är det ju inte. Pallkragen med dess metallställning och tillhörande plasthölje är en budgetvariant som jag hoppats ska fungera lika bra.
Det gör det inte.
Så jag suckar och ångrar försommarens spontana London-resa. Tänk om jag sparat pengarna. Då hade jag minsann kunnat unna mig en sista minuten till värmen.
Nu är det bara att glömma. I stället försöker jag bli pigg genom att träna. Varje morgon. En hurtfrisk amerikansk fitnesskvinna visar i en pedagogisk youtubevideo hur man på sju minuter gör en "full body toning" – alltså tränar musklerna i hela kroppen.
Märkligt nog har jag gått från att känna mig fånig när jag studsar runt på träningsmattan i vardagsrummet till att längta till nästa gång. Det verkar göra nytta.
Om det kommer att räcka för att hålla orken uppe när mörkret på allvar sänker sig över Vadsboslätten återstår att se. Under tiden drömmer jag mig bort till nästa sommar. Jag är säker på att den kommer att bli alldeles, alldeles underbar.