Tatueraren Solfrid, 20, har kroppen som tavla: ”Kan se sin konst hela tiden”

Hon målade mammas rygg med tuschpennor som barn. Numer använder Solfrid Nordh först pennor och sedan bläck för att skapa sin konst.

– Som tatuerare kan man se sin konst hela tiden, säger 20-åringen.

Mariestadstjejen hade befunnit sig i Costa Rica i tre månader. Hon visste att drömmen om att bli tatuerare bara kunde bli sann om hon hittade någonstans att bli lärling. Men i stället för utomlands var det en annons i hemstaden som blev starten för hennes karriär.

– Tobbe på LS tatuering sökte efter någon till i studion berättar Solfrid Nordh som genast packade väskorna.

Sedan början på förra året är hon nu tatueringslärling i Mariestad. Sin första maskin för att utforska hantverket köpte hon som 17-åring. För att få ok till det hade hon fått lova sina föräldrar att inte använda den på sig själv.

– Jag övade på kemisk fejkhud till en början, berättar hon som senare även använde sitt ben för några av de första tatueringarna:

– En av dem gjorde jag spegelvänd, en annan på ett hotellrum i Danmark.

Stort intresse

Tanken på att jobba med något konstnärligt hade funnits hos Solfrid länge. Men det var först när hon började gymnasiet i Skövde där valet fallit på estetiska programmet med inriktning bild och form på Västerhöjd, som drömmen om att bli tatuerare tog form. Under tiden där hittade hon sin egen stil.

– Att plugga vidare senare var inget alternativ för mig, säger 20-åringen som är glad över att kunna få utlopp för sin kreativitet i jobbet.

Även om lärlingstiden innebär att det till en början endast är mindre och simplare grejer, såsom texter, som får utföras, är hon nöjd med sitt avancemang.

– Varje dag är väldigt utvecklande.

Just nu har hon fått göra en del skuggor och mer omfattande tatueringar. Dessutom finns några av hennes alldeles egna motiv redan på huden. Ett av dem bär mamman på benet och även systern är en livslevande utställning av Solfrids konst.

Hur lång tid lärlingstiden pågår beror på hur den nye tatueraren själv känner, men en kodex finns:

– Det finns en oskriven regel att inte öppna studio i samma stad som man är upplärd i, berättar Solfrid som dock redan har planer som inte innefattar Mariestad.

– Jag skulle vilja ut och resa med en husbil och en tatueringsmaskin, säger hon och tillägger att en kluring detalj i sammanhanget är att få det viktiga med hygienen att funka.

Vill mer

Vad hennes allra förta tatueringen skulle bli, eller rättare sagt vem som skulle göra den, visste hon redan som 15-åring.

– Jag tycker väldigt mycket om motiven en kille i Stockholm gör, det var han som ritade och gjorde denna till mig, säger hon och visar upp överarmen.

Just det stället beskriver hon som ett av de mest vanliga när det gäller första gaddningen.

– Revben, knäskål och i armhålan är nog mest smärtfulla, säger hon och fortsätter:

– Jag vill täcka det mesta av kroppen, men jag vill inte göra någonting jag ångrar.

Trogen gymnast

Solfrid fastnade nämligen redan i fyraårsåldern för en sport. Fotboll och hockey var kul att testa på, men bara gymnastiken är hon trogen.

– Vid tävlingar vill de att alla ska se likadana ut, säger hon som förutom att träna själv även är tränare för de yngre.

Sist men inte minst är det en fråga till som behöver utredas:

Det här med namnet, hur kommer det sig?

– Mina föräldrar hade först tänkt döpa mig till Charlie, om jag hade varit en kille, eller Snöfrid. Men när jag väl var ute tyckte de att jag var mer en Solfrid.

– Vi har en del ovanliga namn i familjen: Lillemor, Bobby, Loella och Moa.

– Många frågar mig om var namnet kommer ifrån, och jag önskar att jag hade mer koll på det.