Vedklabb efter vedklabb skulle in i boden.
Till slut var jobbet klart och alla vedermödor glömda.
Vi har en vedspis samt en kamin som eldas med ved i huset. Behovet av vedklabbar beror mycket på vädret men det går åt några kubikmeter per år.
Jag brukar se till att vedboden är fylld. Det handlar om ett gediget hantverk. När veden ska klyvas på våren är det klyvyxa, huggkubbe, klyvkil, muskelkraft, teknik och envishet som gäller. I undantagsfall brukar jag ta hjälp av en kompis, utrustad med elektrisk vedklyv, med de bitar som vägrar ge sig för yxan.
När allt är hugget har vi en prydlig vedstapel bredvid skjulet. Sedan får vår herre, med hjälp av sol och vind, göra jobbet med att torka klabbarna under sommaren.
Sedan, i början av augusti, är det dags att få in veden i boden.
Då börjar ett annat typ av arbete. Vedklabbarna måste bäras in. Det gäller att lasta famnen full, ta sig in i boden och stapla så noggrant som möjligt. Ju grundligare och petigare man är, desto mer ved får man plats med. Den här gången var det extra viktigt eftersom vi hade mer ved än vanligt att lagra.
Det var ett bekymmer.
När jag lyfte på presenningen stirrade jag rakt in i ögonen på en huggorm.
Att jag inte var ensam vid vedtraven var ett annat. När jag lyfte på presenningen som skyddat klabbarna de senaste regniga veckorna stirrade jag rakt in i ögonen på en huggorm.
Om den stirrade tillbaka vet jag inte. Däremot vet jag att den sicksack-mönstrade snyltgästen försvann nedåt i vedtraven med en imponerande snabbhet.
Den upplevelsen gjorde att resten av jobbet utfördes med stor försiktighet, vilket självklart dragit ut på tiden. Utrustad med skyddshandskar fick jag försiktigt plocka upp klabbarna, för att inte råka ut för något. Att slå på klabbarna som låg överst var en bra åtgärd. Då fick alla oönskade hyresgäster chansen att lämna sin tillfälliga bostad, utan någon längre uppsägningstid.
Ändå blev plockningen en påminnelse om det omfattande livet i vedstapeln. Under resans gång stötte jag på massor av snokar, kopparormar, tusenfotingar och gråsuggor.
Efter ett antal timmar var allt klart. Hur många famnar ved jag bar in har jag ingen aning om. En gång, för några år sedan, började jag räkna men insåg snabbt att det var lönlöst.
Jag tänkte återigen på orden som en tidigare bekant yttrade om monotont och tidskrävande arbete:
”Det enda som hjälper är att hålla på.”