Roy berättar om tiden efter dotterns självmord: ”Mitt liv har förändrats totalt”

För många var Johanna Sällström känd som skådespelerska och syntes bland annat i Rederiet, Tre kronor samt som dottern Linda i Wallander-filmerna.

Men för Roy Sällström var Johanna, eller Hanna som hon ibland kallades, först och främst en älskad dotter:

– Johanna är något annat för mig än skådespelerska. Hon var en väldigt levnadsglad människa, väldigt ödmjuk och brydde sig om andra människor.

Vi träffas för intervjun i Skövde. Här bodde Roy mellan 1975 och 1979, här skulle Johanna, som föddes 1974, få en lugnare uppväxt än i storstaden. Far och dotter fick tidigt ett starkt band. Det var Roy som var hemma de första nio månaderna och det var han som fick vårdnaden efter skilsmässan.

För att ge dottern en trygg uppväxt flyttade de till Hälsingland, där fick hon närheten till naturen och präglades av det lantliga lugnet. Omställningen blev dock stor när hon började teaterlinjen på Södra Latin i Stockholm, både att flytta till storstad och möta människor med en brokigare bakgrund.

Mådde väldigt dåligt

Filmbranschen var tuff och i perioder var Johanna väldigt sliten. Det var därför hon åkt till Thailand 2004, för att vila upp sig lite. Istället fick hon en nära döden-upplevelse när flodvågen kom. Hon och dottern räddades, tack vare en sovmorgon och frukost lite högre upp, men där började Johannas mardröm.

När hon kom tillbaka fick hon ingen hjälp. Sjukskrivning var inte aktuellt när elva filmer skulle spelas in. Hösten 2006 fick hon en psykos, mitt under en föreställning, och fick läggas in på psyket. Roy säger att han i journalen läst att Johanna fick träffa 17 olika läkare, från hösten 2006 till februari 2007. Mest ordinerades hon tabletter. Roy är idag kritisk till psykvården.

– Jag vet att om hon fått rätt vård så hade hon inte varit död.

Roy hade pendlat mellan hemmet i Hällekis, jobbet i Stockholm och dottern i Malmö för att kunna stötta Johanna på bästa sätt. Under en kort period behövde han dock åka till Spanien för att sälja ett hus. Det var då det hände. Under en permission tog Johanna sitt liv, hemma i sin lägenhet. Hon blev 32 år.

Dåligt bemötande

Att vara anhörig till en offentlig person är tufft, att få sörja i fred gick inte. Fem timmar efter att han fått dödsbudet började tidningarna ringa. Som han är uppfostrad svarade han alla men beskriver det som vidrigt.

– Jag får hela tiden parera min sorg med tidningarna som hela tiden är på mig. Man vill ge en väldigt konstig bild och jag vill ju försvara min dotter.

Folk från Jehovas vittnen ringde och sa att Johanna skulle hamna i helvetet men att de kunde be tillsammans så kunde hon komma till himlen. På Flashback började spekulationerna ta fart. Hur hade det gått till egentligen? Kunde det varit knark inblandat? Någon trodde att hon tagit heroin.

– Man blir fruktansvärt ledsen när man läser sådant, det sitter som en spik i bröstet. Man kan inte sörja. Taggarna är utåt och man kämpar som en galning för att överleva. Det är inte förrän jag träffar Johanna på obduktionen som jag fullständigt bryter ihop.

Tuff tid

Roy förklarar att sorg är något som tar tid. Första tiden hade han olika sätt att hantera det. Främst handlade det om att göra något praktiskt, det blev hans räddning. Han grävde mycket i trädgården och skapade en minneslund där han kunde få vara i fred med sina tankar.

Musiken har också betytt mycket för Roy. Han är musikterapeut och tror på musikens helande kraft. Han började förbereda en minneskonsert inför ettårsdagen för Johannas död. Hur många som skulle komma visste han inte, det var inte det viktiga. Han gjorde det för sin egen skull. Det visade sig dock att kyrkan blev fullsatt.

– Då undrade jag i mitt sinne: Kan det vara så att människor har ett behov av att sörja? Alltså inte Johanna utan sin egen sorg.

Hittade kyrkan

Något annat som betytt mycket för Roy under sorgearbetet är kyrkan. Han menar att de finns där när det krisar och gör mycket bra i bakgrunden.

2019 gick han med i en samtalsgrupp, suicidgruppen, för personer som mist anhöriga i självmord. Här fick han utrymme för det han saknat i samtal med hälsocentralen - de existentiella frågorna - och här kunde han träffa andra, älta och grubbla. Det är något han varmt kan rekommendera:

– Använd er av den! Då möter man människor som varit med om samma sak som en själv. Då öppnar sig något nytt i ens hjärta. Man känner igen sig och man kan skratta och gråta ihop. Det blev som en räddning för mig, att vara med i den gruppen.

”Vill berätta min historia”

Roy har nu varit med i olika samtalsgrupper i fyra år, just nu gäller Existentiella rummet. Han menar att det stora är att träffas och våga prata, det blir både hjärtligt och nära.

Det är också sin historia och erfarenhet av samtalsgrupperna som Roy kommer dela när Svenska Kyrkan i Skövde uppmärksammar suicidpreventiva dagen den 10 september.

– Jag vill berätta min historia så man kan känna en tillhörighet. Jag har aldrig haft några problem att prata om det här. Jag tycker också det är viktigt att det kommer ut, det tystas ner så väldigt det här med självmord.

Livet går vidare

För Roy går livet vidare, det måste det. Han är egentligen pensionär men jobbar lite ändå. Han fortsätter med musiken, det ger honom kraft. Men Wallanderfilmer klarar han inte av att se på och vissa bekantskaper har han fått avsluta för att de tagit för mycket energi.

Roy liknar det vid ett sår som aldrig riktigt läker. Ibland kan han bli påmind och såret rivs upp igen, till exempel när vänner ska åka till sina barn eller familjer samlas vid högtider. Då kan det bli tungt och smärtsamt.

– Jag kan se framför mig hur folk sitter och äter julmiddag och alla är så glada, det får ju inte jag.

”Vi kan träffas igen”

Roy vill ändå betona att han inte går runt och är ledsen hela tiden.

– Jag är en glad människa och jag gör mycket roliga saker. Men mitt liv har förändrats totalt. Det finns inte med på kartan att ens barn ska dö. Jag har varit med om ett mirakel när hon föddes och jag har varit med om det mest fruktansvärda när hon dog.

Johanna finns ändå kvar i hans liv och ibland ”pratar” han med henne, delar roliga upplevelser eller annat.

– Jag tror ju någonstans att Johanna finns. Det är min tröst, att hon har det bra. Jag tror inte livet är bara svart när man dör. Jag tror det finns något annat och jag tror att hon är där. Vi kan träffas igen någon gång.