Jag går inte i höga klackar av flera skäl. Främst för att jag inte ska fastna i marken här på ranchen, jag måste ju ta mig till bilen. En gäst hade höga klackar och blev kvar vid morellen. Måste bärgas.
Jag är heller inte imponerad av de deckardrottningar jag mött ibland på Det Stora Förlaget. Tolv centimeter höga klackar, en toy boy i en sportbil utanför, ett löjets skimmer.
Jag är inte med i den klubben.
I sommar har jag rentav bytt bokförlag. Från stort och på ytan tjusigt, till litet och vasst. Det kändes vågat. Jag skrev klart min roman: ”Baronessan von Schacks kalla fall” och tog fyra steg i det blå.
Jag är mycket rädd om min lust att arbeta, min motivation och glädje. Jag kände den inte längre bland klackarna. Mera som att vara ett alibi, den seriösa författaren som får fin kritik och talar på bibliotek landet runt, samtidigt som deckardrottningarna äter ostron med förlagschefen. Skriver nya miljonkontrakt för sina rövigt dåliga deckare på en tioårings nivå, språkligt. Då behövs kulturell fernissa. Den bjuder jag inte på. En deckarläsare säger: ”Det är så bra. Man läser en deckare innan man somnar och sen han man glömt alltihop.”
Ett sömnpiller alltså. Någon blev nog mördad.
Jag kände djup glädje när min nya förläggare ringde och sa att min berättelse är säregen, helt egen humor, allt håller ihop. Från Florens till skinnet av en vit bengalisk tiger. ”Så genomarbetat!”
Minns hur Birgit Munkhammar i Dagens Nyheter skrev om mig som en ”sagoberätterska från vildmarken” vara böcker man inte somnade av.
Utgivning redan i vår, jag tog denna sommar till att bli klar. Steg upp fyra varje morgon, skrev, strök, vägde varje scen, barn tvingas ta hand om barn är mitt ämne.
En gnutta humor. En nypa salt. Ett fint omslag, en liten holländsk flicka i hätta. Det är ju det jag är. Jag ser i bladet att Läckberg och hennes fighter har köpt sig en orange Porsche som de ska susa omkring i. Tänker på en fågelmålare som åt potatis en hel vinter för att ha råd med sin konst. Det blev en underbar bok. Många konstnärer försakar något för sin konst. Jag också.
Ser med hjärtat.
De slår höga klackar hundra gånger av hundra. Det är det retfulla. Aldrig respekt. Bara löje. Det finns alltid någon med en dyrare sportbil. Det hemliga tecknet konstnärer emellan förblir hemligt.