I början på juni 2018 gjorde jag min första arbetsdag som fast anställd sportreporter på Mariestads-Tidningen. Bara några dagar tidigare hade jag stått i en kyrka i Sundsvall och tagit emot mitt examensbevis efter att ha slutfört tre års journalistikstudier.
Det sista benet i mina studier var en fem månader lång praktik. Jag hade turen, eller skickligheten om du så vill, att få göra min långpraktik på en av Sveriges största sportredaktioner, Sportbladet i Stockholm.
Det var en pojkdröm som gick i uppfyllelse att få bevaka de största ligorna och evenemangen samt att dessutom dela skrivbord med förebilder som Erik Niva, Simon Bank med flera.
När praktiken var som roligast, nyss hemkommen från en allsvensk fotbollsmatch, ringde telefonen. Från och med 1 juni fanns det en plats ledig på Mariestads-Tidningens sportredaktion.
Valet var enkelt i en tuff bransch med få fasta tjänster. Med en dags mellanrum gick jag från att bevaka allsvensk fotboll till att slå mig ner i en grässlänt och följa division sex Mariestad hemma på "Schlätta".
Med det sagt tycker jag inte mer om det ena än det andra, båda har sin fantastiska charm, men min målbild var tydlig: Inom fem år skulle jag vara tillbaka på någon av de stora sportredaktionerna i Stockholm.
Lite mer än fem år senare har det runnit mycket vatten under broarna och än fler nyheter har gått i tryck, samtliga med min underskrift i Mariestads-Tidningen. Jag har sökt flera jobb i huvudstaden under årens gång, men inte nått ända fram av olika anledningar. Femårsplanen misslyckades.
Att den femårsplanen inte gick i lås är dock det enda misslyckandet i hela mitt liv som jag är glad över.
Jag har helt klart hittat min plats i livet och jag trivs med det.
Under de senaste fem åren har jag byggt upp ett liv jag inte skulle vilja byta ut mot något annat.
Jag har ett jobb jag tycker är fruktansvärt roligt i långa stunder på en arbetsplats som är flexibel när privatlivet kallar. Jag bor perfekt, kan träffa min familj när jag vill samt har mina bästa vänner bara några kvarter bort.
Bara för att mitt mål vad det gäller den arbetsmässiga karriären inte är lika stort har inte min ambition blivit lägre, snarare tvärtom. Jag har aldrig brunnit lika mycket för att göra Mariestads-Tidningen till en så bra produkt som möjligt som jag gör numera.
Kommer jag att jobba på MT-sporten och bo i samma lägenhet som jag gör just nu i resten av mitt liv?
Förmodligen inte, men jag har helt klart hittat min plats i livet och jag trivs med det.