Hoppa till huvudinnehållet

Alfred lever – tack vare transplanterad lever: ”Lyckligt lottad”

Publicerad:
Reporter Amelie Länsberg
Amelie Länsberg
amelie.lansberg@sla.se
Tack vare en lyckad levertransplantation när han var 18 år kan Alfred Sundberg njuta av livet i Timmersdala med tre barn, fru, hus och jobb.
Tack vare en lyckad levertransplantation när han var 18 år kan Alfred Sundberg njuta av livet i Timmersdala med tre barn, fru, hus och jobb. Foto: Amelie Länsberg

För Alfred Sundberg i Timmersdala rullar livet på för fullt. Med fru, tre barn, jobb, skola, förskola och andra aktiviteter är det inga problem att fylla dagarna.

Annat var det hösten 2002 när han 18 år gammal fick höra att han bara hade ett år kvar om han inte fick en ny lever.

Allt började under en skidresa till Trysil när Alfred var 14 år. Han fick en oerhörd klåda på fötterna men inga utslag och tänkte att det var väl pjäxorna som satt för hårt eller något. Det blev dock inte bättre och när han en tid senare besökte vårdcentralen tog han upp det, då kliade det i hela underbenen och vid ljumskarna. Först ville de nästan skratta bort det, till slut tog de blodprover.

– Dagen efter ringde de, då var mina levervärden kraftigt förhöjda. Då startade en lång, lång tur med utredningar som höll på i flera år.

Lång kamp

Den konstanta klådan fortsatte sprida sig till hela kroppen, det kliade så han rev sönder sig.

– Tänk dig att ha ett myggbett som sitter på hela kroppen, som man inte blir av med.

Cirka 50 mediciner provades för att kanske hitta något som lindrade, inget hjälpte. Skolan blev lidande. Somnade gjorde han oftast fram emot fyra på natten, av ren utmattning. För att få någon slags lindring sov han under de här åren i tält på föräldrarnas altan, året om.

Fortfarande hade de inte hittat orsaken till klådan, trots otaliga läkarbesök, undersökningar och provtagningar. När han var 15 fick han höra att han kanske hade cancer i levern, men det var det inte. Till slut fick han en diagnos och slapp ovissheten.

– Det visade sig att jag hade kronisk inflammation i gallgångarna i levern.

Beskedet

2002 fick han en ny läkare som tidigare jobbat med transplantationer som ganska snabbt sade: ’Du kommer behöva transplanteras, det är bara att ställa in dig på det.’ Under hösten gjordes utredningar och Alfred blev uppsatt på väntelista runt första advent, prioriterad eftersom han var ung.

– När jag blev uppsatt på väntelistan fick jag beskedet att om jag inte får en ny lever så har jag ungefär ett år kvar att leva.

En väska packades, mobilen var alltid med, sedan återstod bara väntan. Innan han hann få besked om ny lever blev dock läget kritiskt, på grund av allvarlig sepsis.

– Läkarna sade till mamma och pappa efteråt: ’Klarade han det här, då kommer han klara transplantationen.’

Han klarade sig och de kunde återgå till väntan, kanske kunde de fira jul hemma. Men kvällen den 18 december, när han satt uppe på sitt rum med några kompisar, fick han plötsligt DET samtalet.

– Då var det en röst som sade: ’Vi har fått in en lever som vi tror passar dig. Vi vill att du tar dig hit så fort som möjligt.’ Då sprang jag ner för trappan och bara rasade ihop i en hög, jag bara grät. Det var så mycket känslor åt alla håll. Det var väntan, chansen att bli frisk, rädsla för operationen.

Operationen

Redan samma kväll tog de bilen till Sahlgrenska, då började det bli konkret och tyngre tankar sippra in. Det fanns ju inga garantier för överlevnad. Efter en tuff natt och slutliga förberedelser på morgonen var det bara att vänta.

– Det var de tyngsta och längsta timmarna, utan jämförelse. Det här kan vara mina sista timmar i livet, det var det enda jag kunde tänka. Mamma sade att jag var askgrå.

Själva operationen tog 6,5 timmar och när han sedan vaknade minns han sina första ord:

– ’Jag lever!’ Det var de orden jag kunde yttra i det läget. Jag hade klarat operationen och det kliade inte på kroppen.

Operationen blev lyckad och Alfred klarade det.
Operationen blev lyckad och Alfred klarade det. Foto: Privat

Men faran var inte över. På annandag jul försökte kroppen stöta bort levern, för att hindra det fick han ”monstruösa doser” med kortison.

– Då kände man att man nästan hellre ville vara död, man mår så dåligt. Men de lyckades bryta det och nu har jag levt 21 år utan tendens till avstötning.

Idag har Alfred levt 21 år med sin nya lever - utan problem.
Idag har Alfred levt 21 år med sin nya lever - utan problem. Foto: Amelie Länsberg

Återhämtning

För Alfred blev hemkomsten tuff efter tre veckor på sjukhus. Han orkade inget, klarade inget, hade ont och kände hopplöshet, samtidigt lekte småbrorsorna som vanligt. Under första tiden fick de åka tillbaka till Sahlgrenska tre gånger i veckan för kontroller. Vid ett tillfälle mötte han en man som också var transplanterad, som såg att Alfred mådde dåligt.

– Han kom fram och pratade med mig. Han berättade att han var transplanterad för två år sedan, han jobbade och var ute och reste. För mig var det en aha-upplevelse - det är jobbigt här och nu men det kommer bli bättre.

Mediciner

I början fick Alfred ta många mediciner, idag har han kunnat trappa ner ganska mycket men får ända ta medicin mot avstötning, cellgift och immundämpande. En del biverkningar har han fått, bland annat hudåkommor och infektionskänslighet.

– Men det är ett ganska litet offer mot om jag hade fått ett år till att leva. Jag har ändå fått 21 år nu, tre små barn, hustru och allt. Så jag är väldigt lyckligt lottad. Jag tycker att jag mår jättebra. Mina mediciner som jag äter varje morgon vittnar om något annat men man lever ju sin vardag.

Familjeliv

Med hus, jobb, tre barn och aktiviteter finns det alltid något att ta tag i för småbarnspappan Alfred.
Med hus, jobb, tre barn och aktiviteter finns det alltid något att ta tag i för småbarnspappan Alfred. Foto: Amelie Länsberg

Det är ett ganska typiskt familjeliv. När vi träffas är frun Lina på jobbet, Ivar i skolan, Bodil tittar på surfplattan och minstingen Ylva äter macka, busar eller gosar i pappas knä.

Alfred, som jobbar som sjuksköterska, har lärt sig att anpassa livet efter vad kroppen klarar av och hittat en balans.

– Man vill ju gärna jobba heltid och känna sig frisk. Men någonstans längs vägen har jag fått acceptera att det funkar inte. Nu jobbar jag halvtid sedan ett par år. Jag orkar vara pigg på jobbet, jag får komma hem och vila och jag orkar vara en pigg pappa.

Egen thanksgiving

Alfred är väldigt tacksam till den person vars lever han fick.
Alfred är väldigt tacksam till den person vars lever han fick. Foto: Amelie Länsberg

– Det är lite overkligt när man sitter och pratar om allt det här. Det är väldigt surrealistiskt att tänka att den jag pratar om är jag, säger Alfred plötsligt.

Han frågar sig vem som skulle vara intresserad av hans historia, samtidigt menar han att det är bra att ge ett ansikte åt det här med donationer. Utan det hade vi inte gjort intervjun, utan det hade inte Alfred haft sin egen thanksgiving - den 19 december.

– Det är en tacksamhet för att någon valt att donera, eller någon anhörig har valt att ta det beslutet.

Rekord

Alfred är glad över 2023 års rekord. Aldrig förr har så många, 258 personer, donerat organ efter sin död. Det blev rekord med 906 donerade organ, 68 hjärttransplantationer och 86 lungtransplantationer.

– Det är väl glädjande att siffrorna blir bättre. Alla människor tror jag kan tänka sig att ta emot, då borde alla naturligtvis också donera.

Donationsstatistik från MOD
Avlidna donatorerLevande donatorerTotalt antal donerade organ
2023258100906
202220699755
2021192118750
2020174116724
2019191147811
2018182144785
2017188125818
2016185135786
2015167131764
2014165151814

”La dolce vita”

Alfreds motto under och efter sjukdomstiden var La Dolce Vita.
Alfreds motto under och efter sjukdomstiden var La Dolce Vita. Foto: Privat

Alfred vet hur tufft det kan vara för den som väntar på ett organ och till dem har han en hälsning:

– Det finns en ljusning. Det kommer en morgondag. Det kan ta tid men var här och nu och gör det bästa av det.

Den uppmaningen stämmer väl överens med hans motto, under sjukdomstiden och även nu, som han även har intatuerat på armen: La dolce vita.

– Antingen gräver jag ner mig i varför allt det här har hänt mig eller så lever jag och gör det bästa av den här dagen. La dolce vita. Man lever bara en gång och jag vill inte ligga på min dödsbädd och ångra att jag inte var här och nu.

Artikeltaggar

BarnJulMedicinSjukvårdTimmersdalaTrysilVård och omsorg

Så här jobbar Mariestads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.